Dialogen som samtalsform

Under det gångna året har det rasat ett antal debatter i pressen och bloggosfären som har rört olika aspekter av religionsdialog. Tonen i debatten har varit mycket hård, och det har varit tydligt att ingen egentligen har velat lyssna till den andres argument. De debatterna har gjort mig alltmer skeptisk till debatten som samtalsform, i alla fall om man vill föra ett samtal om tros- och livsåskådningsfrågor.

Dag Hareide, rektor för Nansenskolen –Norsk Humanistisk Akademi, och gäst vid förra årets Sommarmöte för Förbundet Kristen Humanism skriver i årsboken Kristen humanism 2011 om fyra olika samtalsformer: debatt, diskussion, förhandling och dialog. Han påpekar att ordet dialog kommer av latinets debatere, som betyder ”slå ned”. Att debattera handlar om att ”fastslå” saker, att vinna. I debatten ställer man frågor, inte för att man är intresserad av svaret, utan för att fastslå sin poäng. Debatten vädjar till känslorna.

Diskussion kommer från discutire, som betyder ”skilja ut”. Diskussion handlar om att vinna kunskap genom att analysera, vara noga med definitioner och fakta, och har sin hemvist i t ex akademin. Målet är inte nödvändigtvis eninghet, utan att intellektuellt klargöra olika ståndpunkter. Förhandlingen är något man gör ”före handlingen”, den är pragmatisk och funktionell och syftar till att nå enighet kring beslut som ska fattas.

Dialogen, till slut, av grekiska dia logos, ”genom ord”, handlar om att förstå den andre. Målet är inte att vinna, inte att bli enig utan att mötas. Dialogen öppnar för det personliga och det andliga. Man kan gå ifrån en dialog och finna att man är mer oenig än man trott, men ändå med en känsla av fördjupad gemenskap.

Hareides karaktäristik av dessa olika samtalsformer gör det klart för mig att debatterna kring kristen identitet, religionsdialog och omskärelse under det gångna året inte kunde bli konstruktiva, helt enkelt för att sådana ämnen inte lämpar sig för debatt. Det är ämnen som berör oss djupt, som väcker starka känslor – och om målet då är att fastslå sanningar och vinna, så blir slagen hårda.

Hur främjar vi då dialogen som samtalsform, hur skapar vi ett gott dialogklimat? Kanske måste det börja på individplanet. När någon angriper det som är ens djupaste engagemang och värderingar så blir man arg och vill slå tillbaka. Då gäller det att ta några djupa andetag, och besinna att vi har fått två öron och en mun, att försöka lyssna och förstå vad som gör den andre så upprörd. Att ”omvända” debattören till att vilja föra dialog är kanske inte alltid möjligt, men genom att vägra gå in på debattens premisser, så undviker man att trappa upp ett ordkrig som ändå bara blir destruktivt.

Men vi behöver också skapa miljöer och metoder som underlättar dialogen som samtalsform. Goda exempel och idéer mottages tacksamt!

Helene Egnell